Loke – den fornnordiska mytologins komplexa trickster

Vem är Loke?

Loke är en viktig gestalt i den fornnordiska mytologin. Han är en asagud av jättesläkt och Odens fosterbror. I gudarnas dramatiska berättelser är han ofta en huvudperson och en katalysator till händelseförloppet. (Steinsland, s. 253). Han spelar en roll i krissituationer som han har själv orsakat, men oftast också löser. (Steinsland, s. 260). Loke har tre barn med en jättinna som heter Angerboda och de är de hemskaste varelserna i mytologin: Midgårdsormen, Hel och Fenrisulven. (Steinsland, s. 255).

Loke är en komplex karaktär. Han ses som lömsk, svekfull och ond. Men exempelvis Snorre Sturlassons beskrivning av Loke kan vara färgad av kristendomens djävulgestalt. (Steinsland, s. 255). Han har inte bara en negativ kraft; han är också intelligent, lekfull, vacker och full av upptåg. Han orsakar olyckor samtidigt som att han hjälper gudarna när de hamnar i knipa. (Steinsland, s. 254).

Han ses som en narr, en kulturbringare och en trickster. Som narr är Loke slugare än andra och full av påhittiga spratt. En trickster är en benämning på en komisk figur som gör narr av andra eller lurar andra att begå dumheter. Kulturbringaren är en trickster som genom skrattretande, skambelagda eller erotiska handlingar ger människorna nya kulturella vinningar. Figuren står mellan gudar och människor, denne hör inte till kulten men spelar en viktig roll i mytologin. (Steinsland, s. 259). I den nordiska religiösa kulten har Loke troligen inte haft någon helig roll; man har inte hittat några kultplatser ägnade åt Loke och inte heller några orter döpa efter honom. (Steinsland, s. 253).

Visa myttorkare anser att Loke är en medlare; han medlar mellan gudar och jättar, motpolerna i makternas värld. Vissa hävdar att hans handlingar följer en kosmisk tidsplan; från att vara gudarnas hjälpare till att bli mer och mer destruktiv. (Steinsland, s. 260). Vissa menar att spindeln är ursprunget till Loke, andra har tolkat honom som en elddemon, som en dödsdemon, som åskguden Tors följeslagare och som en sida av Oden. (Steinsland, s. 260).

Forskningen har aldrig riktigt kunnat placera honom i ett fack, eftersom han rymmer så många motsättningar. (Steinsland, s. 260).

Berättelser om Loke

I en av myterna har Loke, Oden och Höner slagit läger på en resa. De tillagar en fet oxstek när de får besök från av jätte Tjatse. Tjatse har förvandlat sig till en örn och försöker få tag på den fetaste biten av köttet. Loke blir förbannad och slår örnen över ryggen med en stång. Olyckligtvis fastnar stången i örnen och Loke blir hängande efter. Han släpas vrålande iväg och släpps inte fri förrän han har lovat Tjatse att han ska föra gudinnan Idun till jättarna. Loke håller sitt ord; han lurar Idun till Asgård och jättarnas våld. (Steinsland, s. 256).

En annan myt sägs Loke har fött Odins magiska, åttafotade häst Sleipner. När gudarna hade byggt Asgård och Valhall, kom en jätte till dem och erbjöd sig att bygga en mur runt Asgård som skulle vara ointaglig för jättarna. Om han klarade arbetet på ett halvår ville han att gudarna skulle ge honom solen, månen och gudinnan Freja. Gudarna tackade ja eftersom de aldrig trodde att jätten skulle hinna slutföra muren på så kort tid. Men jätten hade hjälp av en stor, stark häst vid namn Svadilfare. Nu hade gudarna problem. Lyckligtvis kom Loke till undsättning; i skepnad av ett sto lockade Loke bort Svadilfare från byggplatsen och in i skogen. I samvaron med hingsten födde han ett föl som var grått och hade åtta ben. Hästen fick namnet Sleipner och Loke gav hästen till Odin. (Steinsland, s. 257).

I en tredje myt färdas Tor till jätten Geirröd på grund av Loke. Loke hade nämligen lånat Friggs falkhamn och tagit sig in i Jotunheim av ren nyfikenhet. Han blev infångad och satt inspärrad i en kista i tre månader. Han slapp till sist ut, när han lovade att föra Tor till jättarnas rike utan styrkebälte och hammare. (Steinsland, s. 257).

Loke var inblandad i guden Balders död. Gudarna upplevde flera varsel om att Odins gode, vackre och omtyckte son skulle dö. (Steinsland, s. 231-232). Frigg krävde därför en ed av allt som fanns – av eld, vatten, järn, sten, jord, träd sjukdomar och djur –  att Balder inte skulle skadas. Alla gav sitt löfte. Efter det roade sig gudarna med att skjuta prick mot Balder på tingsplatsen. Inget vapen skadade honom, han verkade odödligt. Detta retade Loke. (Steinsland, s. 233).

Loke tog reda på att det fanns ett enda ting som inte hade avlagt Friggs ed: en späd mistel som växte väster om Valhall. Loke hämtade misteln och gav den till Höder – Balders blinde bror – som inte deltog i leken. Loke övertalade Höder att delta och visade hur han skulle sikta. Misteln flög som en pil, träffade målet och genomborrade Balder som föll död ner. En son till Oden var dräpt och Loke hade tänkt ut mordet. (Steinsland, s. 233). Sveket var stort. Som straff blev Loke fastbunden i underjorden där en giftorm droppar gift i hans ögon. Där är han fortfarande fången. Vid Ragnarök kommer han släppas fri och leda ondskans härskaror.


Referenser:

Steinsland Gro, Ericsson Malin. Fornnordisk religion. Stockholm, Natur och kultur, 2007.


HÄR kan du läsa fler inlägg om historia.

Sju år av bloggande – utveckling och pinsamma inlägg

Nu har jag bloggat i sju år. Jag började alltså skriva när jag var blott en nittonåring. På sju år har mycket skett med mitt skrivande. Det är roligt att se utvecklingen när jag läser gamla inlägg, samtidigt blir pinsamhetsfaktorn nästan outhärdlig. Jag känner knappt igen mina egna texter. På ett sätt var jag ju en annan person, en tonåring som knappt visste någonting om skrivandets hantverk, som knappt visste någonting om mig själv.

Att behålla inläggen känns roligt som ett minnesarkiv över min utveckling och mitt liv. Samtidigt är vissa grejer så dåliga att jag får panik över att de fortfarande ligger uppe, offentligt, för andra att läsa. Ska jag behålla dem? Jag är kluven. Du som också håller på med bloggande eller dylikt – kommentera gärna hur du tänker kring detta. Jag behöver råd!

Mina favoritpoddar

Add a heading (17)

Rollspelsklubben
”I denna podcast får fyra komiker spela ett äventyr av det klassiska rollspelet Drakar och Demoner. Blodig, fånig och rolig fantasy för hela slanten!”

Rollspelsklubben_2020_logo

Exvangeliet
”En podcast om att ifrågasätta, dekonstruera eller lämna sin tro.”

1200x1200bb-75 (2)

Dagens dikt
”Författare och skådespelare läser poesi från nu och då, när och fjärran.”

1200x1200bb-75 (1)

Historiepodden
”Sveriges ledande podd om historia – ett magiska gränsland där folkbildning & underhållning möts & bildar en härlig symbios.”

104e1750-715a-11ea-8d15-fd0a68666d83-large

Vinhaggornas Hämnd

”Har du funderat på guds besatthet av förhudar? Bibelns alla massutrotningar? 90-talets galna frikyrkor (där Knutby må vara unikt men inte uppstått i ett vacuum). Då har vi svaren!

Vi, Amanda och Annika, är uppväxta i frikyrkan. Vi pratar om det som undervisades då och om vad som faktiskt står i bibeln.

Vi skrattar, gråter, raljerar och dricker vin.”

1634754461209-4a3e512096e3e97757b9e0e0902695b1

Kafferepet

”Komikerna Nisse Hallberg, Albin Zorman Olsson och Johanna Hurtig Wagrell läser upp skvaller och skrönor från hela Sverige med omnejd. Avsnitt släpps varje fredag.”

1200x1200bb-75

När man talar om trollen

”Vår podcast När man talar om trollen, är ett program om folktro, mytologi och traditioner. På ett lättsamt sätt diskuterar Oknytts Lars Wahlström tillsammans med Tommy Kuusela, doktor i religionshistoria, om nordiska väsen, myter och sägner.”

9DE01116-38CA-41B8-B463-4E74C6EE7A68

Writing Excuses 
”Brandon Sanderson, Mary Robinette Kowal, Howard Tayler, and Daniel Wells discuss writing techniques in a fast-paced, 15-minute format.”

cropped-WX2019


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon. Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!  ❤

Kyrkoledare beklagar mina upplevelser, men tar inte avstånd från lärorna

Efter min medverkan i SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” blev jag intervjuad av Örnsköldsviks Allehanda (Amandas uppväxt gav djupa ärr: ”Var så rädd för demoner att jag inte kunde sova”). Efter artikeln har företrädaren från min före detta församlingen fått kommentera:

– Jag blir bestört av den lilla del jag tagit del av och den smärta som jag möter hos henne …

Jag tycker det är märkligt att han uttrycker bestörtning. Min uppfattning är att de läror jag berättar om i dokumentären – exempelvis demoner, sexuell renhet och HBTQI – är allmänt vedertaget i pingst. Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

I en rapport som Pingst FFS har tagit fram visar Pingst att de är tydliga med att äktenskapet är för man och kvinna. Såhär står det i artikeln ”Så ser pingstförsamlingar på bemötandet av homosexuella”:

– Ingångsvärdet har varit en oförändrad äktenskapssyn. Jag uppfattar att vi är helt eniga i rörelsen och styrelsen att vi inte kommer att ändra äktenskapssynen, utan att vi ser äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna, säger Daniel Alm.

Såhär står det i artikeln 22 pingstpastorer: Bibeln är tydlig om homosexualitet – det är en synd”:

Vi kan inte smita undan vårt ansvar utan måste ge människor den teologiska vägledning som är en konsekvens av vad Bibeln faktiskt säger. Det skriver 22 pingstpastorer om homosexualitet.

I artikeln ”Varför det är bäst att vänta med sex måste kommuniceras tydligaresäger Simon Johansson, pastor i Pingstkyrkan:

Gud vet hurdana vi är, och vi gör rätt i att lita på den faderliga vishet som är nedlagd i hans ord och vänta med sex tills förbundet är ingånget.

Såhär säger Daniel Alm – föreståndaren för Pingst – i artikeln Demonerna i vår egen tid och Jesu kyrka:

Det finns en andlig verklighet bakom den fysiska. … Ondskan, precis som godheten, känns och märks mer än den ibland kan beskrivas.

Det finns en fallen andlig värld, demoniskt besatta andeväsen vars inverkan i nuet inte kan förnekas.

I ljuset av detta säger ändå min före detta pastor:

– Jag känner inte igen allt av det Amanda berättar men jag är ledsen över hennes negativa upplevelser.

Självklart är pingstvänner individer med olika trosuppfattningar. Min poäng är inte att dra alla över en kam – min poäng är att visa hur konstigt det är att mena att man inte känner igen det jag berättar.

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

Fina ord betyder ingenting utan handling. Jag vill veta exakt vilken teologi kyrkans företrädare tar avstånd från och vilken teologi man kommer att fortsätta utsätta barn för. Att beklaga sig och samtidigt stå för samma läror är tyvärr hyckleri.

Jag skulle ha mer respekt för kyrkans företrädare om de var ärliga med sina trosuppfattningar, och exempelvis sa: ”Tråkigt att du har farit illa. Men vi står fortfarande för guds ord, oavsett vad andra tycker. Homosexualitet är en synd. Sex före äktenskapet är en synd. Demoner finns.”


HÄR kan du läsa artikeln där min före detta pastor ger sina kommentarer.
Läs gärna mina tidigare blogginlägg om dokumentären:

Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

Reaktionerna efter ”Gud som haver barnen kär” – Avarter som kletar av sig på det vackra

VIKTIGT: Majoriteten av reaktioner jag har fått har varit positiva, stöttande och kärleksfulla. I det här inlägget adresserar jag specifikt reaktionerna från många offentliga kristna ledare. Där finns det givetvis undantag; exempelvis Esther Kazen, som har skrivit ett fantastiskt inlägg om dokumentären.


Förra veckan släpptes SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som jag har deltagit i. Under veckan har jag följt reaktionerna från kyrkans håll i media. Och efter att ha blivit både arg och upprörd, vill jag nu skriva ett svar.

Det är föräldrarnas fel

Såhär skriver Andreas Wessman i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

Vem har det största ansvaret för hur ett barn mår och tolkar sin omvärld? Familjen kan inte fråntas det ansvaret här.

Att skifta skulden på våra familjer är fult och ogrundat. Inget av det jag berättar om i dokumentären har med min familj att göra – bara organiserad religion utanför hemmet. Min familj har alltid låtit mig tänka, tro och göra som jag vill. Det är bara kyrkan som har utsatt mig för dessa destruktiva och förtryckande läror. Är det familjens fel om ett barn blir utsatt för övergrepp? Nej. Det är förövarens.

Inte alla kristna

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. … Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.

Du som känner dig tvungen att poängtera att du ”inte känner igen dig” – skulle du skriva så till ett offer för våldtäkt? Knappast. Det är irrelevant, osmakligt och självcentrerat. Alla fattar att allas erfarenheter är olika. Och nu handlar det inte om dig. Bara för att du inte har känt dig förtryckt av vissa läror så är det inte fallet för alla. Exempelvis läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte är förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQI–person är det väldigt förtryckande.

Dokumentären är onyanserad

Såhär skriver tre kyrkoledare i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

– För att uppväga program, som endast tar upp berättelser av människor som farit illa, skulle det behövas de som lyfter trons plats och kraft till förvandling, säger Kerstin Oderhem.

Även Andreas Wessman tycker det är synd att inte fler av de positiva berättelserna får komma fram.

– Även om man i dokumentären två gånger säger att detta inte gäller alla barn som växer upp i religiösa sammanhang kan jag inte undgå att återigen uppleva hur osunda inslag liksom kletar av sig på allt vackert.

Såhär skriver Robert Tjernberg i tidningen Sändaren (Bättre kan frikyrkan, men också SVT):

Det är problematiskt att säga ”många” barn far illa i religiösa miljöer utan att ange en siffra. Jämfört med vad? Vilka sammanhang räknas? Hur många är de som inte farit illa? 

Såhär skriver Frida Park i tidningen Dagen (Jo, Gud har verkligen barnen kär):

Önskvärt vore att SVT blev bättre på att spegla annat i kristenheten, varför inte frikyrkornas historia, så att det också blir mer trovärdigt när avarterna granskas.

Skulle dessa kyrkoledare tycka att en dokumentär om #metoo var onyanserad om den inte lyfte fram män som inte våldtar? Skulle Tjernberg kräva siffror på hur många som blir våldtagna och hur många som inte blir våldtagna? Skulle Wessman kalla offer för våldtäkt för något som ”kletar av sig på något vackert”? Det är victim blaming i sin sanna natur.

Min vän Linnéa Kuling uttrycker det såhär: ”Hur vore det om man inte fick prata om barn som blir mobbade, bara för att majoriteten inte blir det?” 

Dokumentären säger flera gånger att inte alla barn far illa, den lyfter även fram personer från flera olika samfund och religioner. Jag förstår inte hur det skulle kunna vara onyanserat.

Klassiska försvarsmekanismer slår till. Offerkoftan är bästa försvaret. ”SVT är på häxjakt efter en minoritet.” Det blir ironiskt eftersom SVT varje söndag under året sänder en gudstjänst från någon av landets alla kyrkor. SVT vill återge både den geografiska och ekumeniska bredden i landets kyrkoliv.

Extremfall och avarter

Så många människor har hört av sig till mig, Anna Lindman, min mamma och flera andra deltagare i dokumentären. Människor som känner igen sig. Gamla barndomsvänner, före detta medlemmar som försvunnit i det tysta, människor från ung generation och gammal generation. Vi är så många.

Jag studerar religionsvetenskap på universitetet och jag skulle inte säga att mina erfarenheter är ”extrema” när det gäller pentekostal/karismatisk teologi.

Såhär skriver Hanna i tidningen Dagen (Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat):

De personer som intervjuas berättar oerhört tragiska berättelser och det är en sorg när kyrkan misslyckas med att visa hur Gud är barnens vän.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” och ”blöta filtar” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt hur har kyrkan misslyckats? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss och mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om du inte vågar ta ställning kring teologin?

Fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom – men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för? Om vi inte kan diskutera sakfrågan kommer ingenting att förändras.

Intolerans mot minoriteter

Såhär skriver bibelläraren Paulus Eliasson i tidningen Dagen (Jag växte upp inom Maranata – och är tacksam):

Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.

Eliasson använder ordet ”norm” som ett fult skällsord. Men kanske är ”genomsnittssvenskens” normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Eliasson verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Det är också osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare.

Vi behöver guds kärlek

Såhär skriver Barnpastorn Rosalie Zakrison och predikanten Martin Helgesson i tidningen Dagen (Pastor: Tvinga inte tron på barn, men visa att Jesus älskar dem):

– Som föräldrar och ledare ska vi alltid vara noga med att fokusera på hoppet – då kan vi prata om det mesta med barnen, även om det som kan kännas lite svårare.

– Vi ska vara rädda om våra barn och inte tvinga dem till något, men det är vårt ansvar att visa på Jesus kärlek till dem.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om kärleken, om guds nåd och förlåtelse. Jag undrar vart de får detta ifrån? Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet.

Guds vilja definierades alltid som kärlek; att förtrycka min bisexualitet var kärlek, att underordna mig män var kärlek, att skydda mig mot demoner var kärlek, att vittna för mina klasskamrater var kärlek, gud dömde vissa människor för att han var rättvis och kärleksfull. Jag är mycket väl bekant med kärleks-apologetiken.

Jag är väl medveten om att det finns liberala och fria former av kristendom. Det är viktigt att komma ihåg att vi som har varit med om destruktiva och kontrollerande kristna miljöer och lämnar tron inte gör det för att vi har missat den ”rätta” kristendomen. De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

När ni kristna ledare pratar om en ”sund tro” – vad exakt menar ni då? Kan ni definiera en ”sund tro”? Församlingen jag var med i menade att de lärde ut en sund tro. Alla kyrkor tror att de gör rätt. Alla religioner tror att deras gud är den enda rätta. Om man lämnar tolkningen upp till individen, då skapas bara samma problem igen.

Förlåtelse

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Att inse att man har skadat andra är svårt. Ni kan tyvärr inte göra det ogjort. Däremot kan ni tänka om, ta ansvar och göra bättre – och då menar jag i handling, inte i ord. Om du som kyrklig ledare verkligen har ändrat ställning kring exempelvis synd, helvetet, sex och HBTQI så har du enligt mig en skyldighet att gå ut offentligt och berätta det, samt ta ansvar för alla människor som du har skadat under åren med din undervisning. Att bara sopa det under mattan och låtsas som att det inte har hänt är ett svek mot offren.

Konkreta saker ni kan göra:

  • Gör ett offentligt ställningstagande kring den specifika teologin i dokumentären.
  • Låt era medlemmar få fullständigt informationssamtycke kring vart samfundet står i olika frågor.
  • Var villig att svara på frågor från medlemmar och ex-medlemmar.
  • För dokumentation över vad som faktiskt sägs till barnen i församlingen.
  • Låt inte ledare utan utbildning inom exempelvis sexologi och pedagogik undervisa om sex.
  • Följ upp vad lärorna får för kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser för barnens mående.
  • Starta en fond för dem som far illa, så att offren kan betala för terapi, sjukskrivning och annan behandling.

Avslutande ord

Ni menar att man ska lyssna på offren. Samtidigt lägger ni skuld på offren genom att kalla oss för extremfall, blöta filtar och avarter som kletar av sig. Ni skiftar fokus från er egen skuld genom att anklaga SVT för ensidighet. Kyrkans rykte verkar stå över allt. Jag kan inte låta bli att undra vilket århundrande vi befinner oss i.


HÄR kan du läsa fler av mina blogginlägg om extro, humanism och ateism.

Medverkan i SVT-dokumentär | Gud som haver barnen kär

Jag har medverkat i dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” av Anna Lindman. Det är en stor ära att få vara med i detta viktiga projekt, med så starka och modiga människor. Jag är så glad över att SVT vill göra det här – för barnens skull. Känslan har hela tiden varit att våra berättelser och vår sida ska fram, på våra villkor. Bemötandet från Anna Lindman och SVT-teamet har varit respektfullt, medkännande och stöttande.

Jag är samtidigt nervös och orolig för reaktionerna. Vad kommer min före detta församling tycka? Att jag är en lögnare och en uppmärksamhetssökare? En bråkmakare som bara vill smutskasta kyrkan? Kommer min agenda och mitt psykiska tillstånd ifrågasättas? Detta är anklagelser som jag tidigare har fått möta många gånger. Men viljan att hjälpa andra är större än rädslan.

Kyrkan och deras läror kring sexualitet, könsroller, synd och HBTQI har drivit mig till ett självmordsförsök. Jag har många vänner som också har haft suicidala tankar och självskadebeteenden på grund av deras uppväxt i kyrkan. Det här handlar om liv och död. Jag är inte ute efter att smutskasta kyrkan – jag vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas.

Här kan du se dokumentären:

https://www.svtplay.se/gud-som-haver-barnen-kar

Tycker du att dokumentären generaliserar och smutskastar frikyrkan? Att våra upplevelser är ”avarter” som inte räknas? Jag ber dig att ha ett mjukt hjärta. Det har inte varit lätt för någon av oss att delta. Vi är många som riskerar att bli utsatta för utfrysning, hat och till och med våld. Jag uppmuntrar dig också att läsa det här blogginlägget:

TILL ALLA LEDARE I KYRKLIGA SAMMAHANG

Det är fint att se er kyrkliga ledare som lyssnar och tar åt er av dokumentären. Att ni verkar mena att det har gått snett i våra fall. Men jag kan inte låta bli att notera hur ospecificerade ni är.

Exakt vad i våra fall – så kallade ”avarter” (Frida Parks ord) – har gått snett? Exakt vilken teologi och undervisning har varit fel? Vad är det aparta i det vi har lärt oss om gud och Bibeln? Är det exempelvis fel att säga att homosexuella handlingar är en synd? Är det fel att säga att demoner finns? Är det fel att säga att gud hör alla dina tankar? Är det fel att säga att syndare inte kommer till himlen? Är det fel att säga att det är en synd att ha sex före äktenskapet?

Att inte specificera sig är orättvist mot oss OCH mot de församlingar som vi har vuxit upp i. Hur ska de församlingarna veta vad de gör fel och vad de gör rätt, om ingen säger det till dem? Hur hjälper ni offren om ni inte vågar ta ställning kring teologin?

Jag har också som mantra att fina ord är meningslösa utan handling. Ni uttrycker att kyrkor ska ta åt sig av dokumentären och ta lärdom. Men exakt hur ska de ta lärdom? Vilka specifika åtgärder kommer ni själva att vidta för att förändra i era församlingar? Vilken teologi kommer ni slopa och vilken teologi kommer ni fortsätta utsätta barn för?

Om vi inte kan diskutera sakfrågan utan bara i vaga termer och fina ord kommer ingenting att förändras. Kyrkor kommer fortsätta med samma undervisning. Barn kommer fortsätta traumatiseras.

Många kyrkliga ledare verkar tro att vi i dokumentären inte har fått höra om frälsningen, om Jesu nåd och kärlek. Tro mig – det är inte främmande för oss. Vi har inte blivit skadade för att vi har råkat missa kärleksbudskapet. Allt benämns nämligen med kärlek; att avstå från att leva ut sin sexualitet är kärlek; att vittna för sina klasskamrater är kärlek; gud dömer vissa människor för att han är rättvis och kärleksfull. Vi är mycket väl bekanta med kärleks-apologetiken. Det behöver vi inte harva igen.

Tacksam för svar.