RECENSION | ”Vi är en” av Sarah Crossan

9781408863114

Eller ”One” på engelska. 

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers):

Grace och Tippy är två tonårstjejer med väldigt annorlunda liv. Ett liv som både är underbart. underligt och outhärdligt. De är sammanvuxna tvillingar, förenade vid höften. De är två men samtidigt en.

Systrarna ställs inför nya utmaningar när de för första gången ska börja på en vanlig skola. De får möta mobbing, utsatthet, vänskap och kärlek. Samtidigt kryper sig en oundviklig sanning närmare och närmare. Siamesiska tvillingar lever sällan länge. Döden är ute efter Grace och Tippy.

Budskap:

Jag lärde mig mycket av den här boken. Att det inte finns något som är ”normalt”. Vi alla lever i den verklighet vi har fått och vi väljer hur vi ska hantera den verkligheten. Boken ger en nya perspektiv och en ny tacksamhet.

51HtvXCPhWL

Mitt omdöme:

Boken var kort, men den gav en stark upplevelse. Varenda ord kändes avvägt och viktigt. Jag slukades in i Grace och Tippys värld. Jag kände det starka bandet mellan systrarna, hur deras kroppar var synkade med varandra. Men samtidigt att de var individer med en egen personlighet och egna viljor.

Jag gillade också att tjejernas familj inte var en perfekt familj. Ofta målas sjukdomsdrabbade familjer upp som helgon. Men faktum är att ett handikapp inte är allt, det är bara en del av en person. Man har ett handikapp. Man är inte handikappad. Det är något jag själv kan relatera till. Jag rekommenderar verkligen boken.

HÄR kan du köpa boken på Adlibris. HÄR kan du läsa mer av mina bokrecensioner.

Annonser

Ett nytt projekt

WQPW6550

”Aldis” här ovan är en karaktär till ett nytt projekt. (Som ni ser är hon inte en rödhårig rebell). Jag tycker om att göra små illustrationer av mina karaktärer. Det gör dem mer levande och det blir lättare att skriva om dem. Vilka tillvägagångssätt har ni när det gäller karaktärer?

Jag är så taggad inför det här nya projektet. Det känns roligt, spännande, utmanande och givande. Kanske släpper jag mer sneak peeks här på bloggen framöver, så håll utkik! 😉

 

Nya inlägg här på bloggen varje lördag. HÄR kan du prenumerera på min blogg via e-post. Här kan du läsa mer om mitt skrivande. Tack för att du vill läsa!

 

 

Bechdeltestet – en ögonöppnare

Bechdeltestet är ett test för att bedöma hur en film framställer kvinnor. För att en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla följande kriterier:

1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
2. … som pratar med varandra
3. … om något annat än män.

Ska testa några filmer på prov?
”Sagan om ringen”? Fail
”Nyckeln till frihet”? Fail
”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann?” Fail
”Toy story”? Fail
”Star Wars”? Fail
”Pulp fiction”? Fail
”Avatar”? Fail
”Fight club”? Fail
”Pirates of the Caribbean”? Fail

Vi kan fortsätta hur länge som helst. Men detta kanske ger dig en bild av problemet. Kvinnor får extremt sällan vara aktiva karaktärer och inte bara en snygg dekoration.

Vad beror detta på? Jo, för att det inte bara är en mansdominans på filmduken, utan också bakom kameran. Då pratar jag om regissörer, manusförfattare och producenter.

 ”In 2014, 85% of films had no female directors, 80% had no female writers, 33% had no female producers, 78% had no female editors and 92% had no female cinematographers, according to the Center for the Study of Women in Television and Film at San Diego State University.”

Källa: Lang, Brent, 2015. Women Comprise 7% of Directors on Top 250 Films (Study).

Ha gärna Bechdeltestet i åtanke nästa gång du ser en film. Förhoppningsvis sker en vändning mot en mer jämställd bransch. Tills dess tycker jag att vi ska stötta och hylla filmer som klarar av att representera oss!

1-hYdglunhQynEDLFBid6zpg.jpeg

Nya inlägg varje lördag! HÄR kan du prenumerera på min blogg via e-post. Tack för att du vill läsa!

Kolla in det här!

Vill du ha underhållning? Vill du lära dig något nytt? Här kommer några av mina senaste favoriter som du kan kolla/läsa/lyssna på!

🌟 Terra
En dokumentär kring mänsklighetens relation till naturen och andra levande varelser. Väldigt vackert och artistiskt filmat. HÄR kan du se dokumentären på Netflix.
maxresdefault (2)

🌟 Skrivarpodden
En podcast för dig med författardrömmar! Tonvis med tips, inspiration och intervjuer med författare.
HÄR kommer du till Skrivarpoddens hemsida.

🌟 Amy Schumer ”The leather special”
Ståuppshow med humorfenomenet Amy Schumer. Hon är bara så sjukt grym. OBS: lite grövre humor.
HÄR kan du se showen.
amy-schumer-leather-special

🌟 My Green Closet
En Youtube-kanal med fokus på en etisk och hållbar garderob. Väldigt informativt och inspirerande.
HÄR hittar du hennes kanal på Youtube.
(Vet du hur stora klädföretag, som till exempel H&M, behandlar människor och planeten? Titta på dokumentären ”The true cost.”)
9789132169793_200x_vi-ar-en
🌟 ”Vi är en” av Sara Crossan
En bok där huvudpersonerna är siamesiska tvillingar. Intressant, annorlunda och stark bok. (Det kommer en full recension på denna bok framöver).
HÄR hittar du boken på Adlibris.

 
🌟 Taylor Swifts musikvideo ”Look What You Made Me Do”
Damn! Denna låt har spelats mycket i mina lurar, och musikvideon har jag sett flera gånger om.

Nya inlägg varje lördag! HÄR kan du prenumerera på min blogg via e-post. Tack för att du vill läsa!

Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

20151021_072743Det var halloween. Jag hade den bästa utklädnaden. Rufsigt hår, sjukhuslinne och dropp i armen. Problemet var att min utklädnad inte var en utklädnad.

I det delade rummet på intensiven var det bara jag, tillsammans med Pelle, och en äldre man. Jag fick aldrig veta vad som var fel på mannen. Men han skrek hela kvällen på vad som var fel på personalen, maten, sängen – ja hela sjukhuset. Han skulle skriva en insändare till tidningen. De skulle de bannemej vara säkra på.

Efter att den äldre mannen besökt den gemensamma toaletten, linkade jag dit med min droppvagn som sällskap. För att sedan upptäcka att avföring var kletat över hela toalettstolen. Härligt. En glamorös fredagkväll.

Jag försökte att inte tänka på de andra, mina vänner, på halloweenfesten. Vad gjorde de? Saknade de mig? Jag hade sett fram emot det länge. Alla människor på sjukhuset ville förmodligen vara någon annan stans. Det är inte en plats man räknar med att hamna på.

Nu var det dags. Jag minns inte vad klockan var. Det var mörkt ute och personalen hade serverat kvällsfika. Den gamle mannen gormade fortfarande, hade inte somnat än. De sa att det var en duktig kirurg som skulle göra det. Jag skulle få bedövning, men det skulle ändå göra mycket ont. Jag såg det mer i deras ögon, än i deras ord.

Pelle fick följa med mig. Min trygghet. Vi hamnade i ett rum, tillsammans med en sköterska och kirurgen. Jag minns inte hur kirurgen såg ut. Jag minns att jag undrade om han var trött och längtade hem. Han berättade hur det skulle gå till. Först en bedövningsspruta. Sedan den stora sprutan, som han skulle sticka in i min ryggmärg, fylla med ryggmärgsvätska, sedan ut. Klappat och klart.

Jag fick en skymt av sprutan. Tjock. Någon decimeter lång. Jösses. Jag kände mig smått darrig. Jag fick ta av mig tröjan, sitta på en brits, och luta mig fram så långt jag kunde, för att öppna upp mellan ryggkotorna. De påminde mig ofta att luta mig fram under tiden. Liiite längre fram.

Pelle försökte skoja med mig. Han är bra på att få mig att skratta, i de mörkaste stunder. Förmågan att skratta visar att det finns manöverutrymme i en situation som verkar låst, förlamade. Kan man skratta, kan man återta kontroll över situationen. Man är inte längre ett offer.

Bedövningssprutan gjorde ont. Jag kände hur vätskan trängde sig fram i min rygg, som en iskall grävande hand. Sedan pysslade sköterskan och kirurgen med sina verktyg bakom mig.

”Nu går jag in.”

Hur ska jag beskriva känslan? Något stort och vasst pressade sig in i min rygg, som inte skulle vara där, och den tog sig djupare och djupare in. Overkligt. Outhärdligt. Svårt att få luft i lungorna. Pelle berättade efteråt att kirurgen fick leta med sprutan ett tag för att hitta fram. Jag undrade hur det kändes för honom, att sticka en spruta i någons ryggmärg. Om han var nervös. Eller om det bara var en vanlig procedur.

”Nu har jag hittat fram.”

Han började tappa upp vätskan. Den var genomskinlig, som vatten. Märkligt. Vägen ut var lika smärtsam, men mer befriande. Snart var jag färdig. Snart hade jag klarat det. Bara några sekunder till. Klockan närmade sig midnatt och den här natten slog alla skräckfyllda halloween-nätter i mitt liv.

Sedan var sprutan äntligen ute. Ett stort plåster på ryggen. Öm, som om ländryggen var täckt av blåmärken, utanpå och inuti. En snäll sköterska ordnade ett eget rum åt mig att sova i, så jag slapp den arga gamla mannen. Personer som den sköterskan glömmer man inte. Små vänligheter kan betyda så mycket.

Den halloween-natten lärde jag mig en sak. Innan sprutan tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte eller trodde. Sprutan skulle in oavsett. För en stund var det outhärdligt. Sedan var det över. Jag klarade det ändå. Och nu har jag en bra historia att berätta om efteråt.

© Amanda Lundin

20140308_084124

 

RECENSION | ”Flora Banks förlorade minne” av Emily Barr

xbokrondellen_9789150119169.jpg.pagespeed.ic._jxDUwPuGS

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers):

Flora Banks är en underlig, fascinerande och makalös tjej. Hon har nämligen inget korttidsminne. Hon kommer ihåg allt fram tills dess att hon var tio år gammal, sedan är det blankt. Nu är hon sjutton år gammal, och varje dag är en ny dag.

Plötsligt händer något som förändrar allt. Hon kysser en pojke på en strand, och hon minns kyssen efteråt. Hon bestämmer sig för att jaga efter den pojken, och efter sitt minne, till världens ände. Till Arktis. Samtidigt som Flora kastar sig in i det okända snölandskapet, kommer dolda hemligheter upp till ytan i hennes familj. Vem kan man lita på, om man inte kan lita på sig själv?

Budskap:

Var modig. Var ditt galna, makalösa jag. Våga ta risker och utforska den vida världen.

Mitt omdöme:

Jag är fascineras av Flora Banks. Av hur hennes hjärna fungerar, hur världen ter sig i hennes ögon. Författaren tar oss rakt in i hennes tankar, så nära inpå man kan komma. Man får uppleva hennes ögonblick av förvirring när allt glider ifrån henne. Det märks att Barr är påläst, för det känns väldigt trovärdigt.

Handlingen i sig är väldigt spännande. Jag menar, en ensam sjuttonåring med minnesförlust bestämmer sig för att ta sig till Svalbard? Man bara måste ju veta hur det slutar! Det är härligt och uppfriskande med en story som bryter ramar. Några isbjörnar gör allting mycket bättre.

Här du läst boken? Berätta gärna vad du tyckte i kommentarerna!

HÄR kan du köpa boken på Adlibris. 

HÄR kan du läsa fler av mina bokrecensioner.